Varför vi slutade skapa? Återfinn din konstnärliga glädje genom att förstå barndomens kreativa resa

Varför vi slutade skapa? Återfinn din konstnärliga glädje genom att förstå barndomens kreativa resa

Så många av oss bär på historier om när vi slutade tro på vår förmåga att rita eller uttrycka oss kreativt. Minns du när du som barn älskade att skapa, när kritan flöt fritt över papperet utan rädsla?

För många av oss tog det en ände när vi mötte det som författaren Betty Edwards kallar "realismens kris" – det ögonblick när vi insåg att det vi ritade inte längre motsvarade verkligheten som vi såg den. Känslan av otillräcklighet kan vara överväldigande, och många av oss släppte taget om vår kreativitet där och då.

Men tänk om vi kunde återvända till dessa stadier av skapande, inte bara för att förstå hur vi utvecklades som barn, utan för att lära oss något djupt om oss själva som vuxna? Betty Edwards lär oss att teckning, precis som språk, är en utvecklingsprocess. Genom att förstå barndomens olika faser av teckningsutveckling kan vi också förstå våra egna kreativa kriser – och börja läka dem.

Barnets olika steg i kreativiteten får oss att förstå oss själva:

1. Klotterstadiet (2-4 år)
   Minns hur fri du var som barn, hur du ritade utan att döma dig själv? Klotterstadiet är ren rörelse och utforskande, utan rädsla för att det ska bli "fel". Som vuxna kan vi lära oss av detta oskuldsfulla skapande. Vi kan påminna oss om att kreativitet i sin kärna är en process av utforskande, inte ett resultat av prestation.
   
   
2. Preschematiskt stadium (4-7 år)
   När vi växte började vi skapa symboler för världen – en cirkel blev ett huvud, en fyrkant ett hus. Vi ritade det vi visste snarare än det vi såg. Kanske gör vi fortfarande detta som vuxna – vi skapar mentala bilder av oss själva och världen baserade på vad vi tror, inte vad vi faktiskt ser eller känner. Detta stadium påminner oss om att vi ibland fastnar i gamla mönster av symboler som vi idag medvetet kan släppa och komma vidare från.
3. Schematiskt stadium (7-9 år)
   I det schematiska stadiet börjar vi utveckla strukturer, skapa mallar för hur saker "borde" se ut. Som vuxna fastnar vi lätt i dessa mönster, inte bara i vårt skapande utan även i våra liv. Vi skapar system och förväntningar som vi sedan blir fast i. Att förstå detta stadium kan hjälpa oss att se var vi håller fast vid gamla idéer och hur vi kan bryta oss fria för att utforska nya vägar.
4. Realismstadiet (9-12 år)
   När vi var barn började vi se världen mer realistiskt. Vi försökte återskapa det vi såg, men mötte ofta frustration när våra färdigheter inte kunde hålla jämna steg med vår vision. Här någonstans stannade många av oss. Vi gav upp, kanske inte bara på tecknandet utan även på andra kreativa uttryck. Förstår vi att detta var en naturlig del av utvecklingen, kan vi vara snällare mot oss själva. Känslan av otillräcklighet var inte ett tecken på att vi saknade talang, utan en del av resan.
5. Realismens kris (runt 12 år och uppåt)
   Här mötte vi krisen – vi såg hur långt ifrån verkligheten våra bilder var och började tro att vi inte kunde rita. Men detta var inte slutet, även om vi trodde det då. Realismens kris är något vi alla möter, inte bara i teckning utan i livet. Det är ögonblicket när våra förväntningar på oss själva krockar med vad vi kan åstadkomma just då. Genom att förstå detta kan vi börja omvärdera vår upplevelse och kanske hitta tillbaka till den glädje vi kände som barn, innan vi dömde våra verk.

Att läka genom insikt och vänlighet

Genom att utforska barnets utveckling kan vi också upptäcka var vi själva stannade. Vi kan lära oss att den känsla av oförmåga som följde oss genom åren inte var ett tecken på misslyckande, utan ett naturligt steg i vår kreativa tillväxt. Vi är inte fast i den krisen. Som vuxna har vi nu möjlighet att medvetet kliva över tröskeln och återupptäcka vår skaparglädje.

Betty Edwards lär oss att det aldrig är för sent att lära sig att se på världen med nya ögon. Vi kan vara snälla mot oss själva och börja om på nytt, precis som vi skulle ha stöttat ett barn som kämpar med sin teckning. Genom att förstå var vår kreativa resa började, och var vi tappade bort oss, kan vi ta ett nytt steg mot frihet i vårt skapande.

Låt oss vara varsamma mot våra egna kreativa uttryck och påminna oss om att resan är viktigare än målet. Kanske är det dags att plocka upp den där penseln igen – och ge oss själva tillåtelse att skapa fritt, utan rädsla för att det inte ska bli perfekt.

Vi är inte oförmögna. Vi är bara på väg.

Kram

Ania