Utsparande måleri - att välja den krångliga vägen

Det började som en kamp, då för länge sedan. Varje gång jag satte mig för att måla ett specifikt motiv, kände jag prestationsångesten växa. Penseln blev ett redskap för kritik, inte för glädje. Färgerna, som en gång kändes som vänner, förvandlades till en påminnelse om mina brister. Min inre perfektionist tog över. Inget jag gjorde var tillräckligt bra, och varje misslyckande blev en anledning att ge upp. Det fanns stunder då jag undrade varför jag ens försökte. Så tumultigt är mitt inre. 🫣

Men något förändrades den dagen jag träffade på det intuitiva måleriet och jag bestämde mig för att leka. Utan mål och utan press lät jag penseln, svampen eller skrapan röra sig fritt över duken. Jag visste inte exakt  vad jag gjorde, men det var just det som gjorde allt möjligt. Färgerna blev levande igen, och för första gången på länge kände jag glädje. Genom att famla, experimentera och utforska, hittade jag något bortom prestationskraven, en äkta kreativitet. ❤️‍🔥

Jag insåg att jag måste lura mitt intellekt! Så, det är när jag målar runtomkring motivet, när jag inte försöker kontrollera eller planera för mycket, som jag hittar det jag söker. Min hjärna kan inte kontrollera allt utan får slappna av, och istället för att skapa något genom precision, får jag upptäcka något genom känsla. Det är som att duken och jag för en dialog. Resultatet är aldrig fram-tänkt, utan fram-känt.💡 Så det är därför jag väljer den krångliga vägen. För det är där glädjen finns, där magin bor, och där jag får vara i samklang med färgerna och duken. Jag upptäcker snarare än skapar, och det är den vackraste upplevelsen jag kan ha i mitt måleri. 🎨

Känner du igen dig i detta på något sätt? 😃

Kram Anja 💖